| De skäl som politikerna anförde för att stoppa oss, gällde i mycket större utsträckning andra sändande föreningar. Men jag ville inte sätta ljus på deras verksamhet då det ju kunde få dem stoppade också. Det blev alltså en tydlig lektion i hur Makten utan att skämmas använder lögner. Det blev en nyttig hjälp att förstå politiken. Men ännu viktigare är det att inse hur svårt det är att skiljas från sina egna falska ideal. Jag ville inte tro det kunde ljugas så öppet, så skamlöst och dessutom med anförande av höga ideal! Jag var den som försökte urskulda dem då min världsbild inte gick ihop. Det är först nu efter ett liv av studier av politik och med distans till lilla närradion som det är lätt att förstå vad som hände. Men tillbaks till de svepskäl som användes mot SBC-Ljudmixarna. Det anfördes att vi - var "discoförening", samt - saknade annan huvudsaklig verksamhet än att sända närradio. Det fanns andra som låg "sämre" till i dessa avseenden. Mer om det senare. Men vad skilde i verkligheten? Det fanns många andra som spelade diskomusik med enkelt ogenomtänkt snack emellan. Inget ont i det, vi var mycket glada att de fanns och mycket hedrade av att de ofta såg oss som förebilder. De var ju som vi varit några år tidigare. Det fanns också många icke musikspelande sändande föreningar som saknade "annan huvudsaklig verksamhet än att sända närradio", som t.ex. den där "enmanskyrkan"... Men hur var SBC:s program? De innehöll mycket, mycket mer av politisk debatt än andra musikspelande. Argumentet att närradion inte var till för musik, utan för att föreningar skulle kunna göra sin röst hörd i t.ex. politiska frågor, var alltså en grov lögn. I det sammanhanget undrar man över vad som var det verkliga skälet. Under tiden, åter till SBC:s sändningar jämfört med andra musikspelande:: - Det förekom många fler välproducerade program med intervjuer och exempel från annan radio. - Det förekom mycket mer av seriös politisk diskussion. - Det förekom mer bevakning av närradiolagars varande och bildande. - De innehöll en mycket mer varierad flora av musik. Mindre "disco" än på andra håll. - Programmen var ofta formexperiment och hade ibland karaktär av konstnärliga experiment. - Vi kunde sätta in kulturfrågor i större sammanhang. - Vi kunde driva med popradiofenomen och oss själva, och på så sätt belysa radions olika roller. - De innehöll ofantligt många fler egenproducerade jinglar. - Vi hade mer kontakt med lyssnare via telefon, brev och ibland reportrar på sta´n. - Vi anordnade många fler fester och sände därifrån. Direkt och inspelade reportage. - Vi hade flest medlemmar. - Vi var mest omtalade. Samtliga ovanstående punkter var mycket ovanliga hos andra "musikspelande". Inget ont i vad de gjorde, men att vi "anklagades" för saker som andra gjorde betydligt mer av gjorde verkligen anklagelerna mycket absurda. Närradio var ett experiment till den sista juni -82. SBC var redan från början under galgen. Varför, kan man undra. När verksamheten skulle permannentas skrevs två nya delar av lagen: För att få sändningstillstånd måste en förening haft verksamhet på orten i minst ett år. Det hade då Ljudmixarna. Dessutom måste förening ha "annan huvudsaklig verksamhet än att sända närradio". Här fanns det många som inte uppfyllde kriterierna, men som fick sändningstillstånd. Och Ljudmixarna hade dessutom mer annan verksamhet än många som fick tillstånd. Vi hade fester, vi åkte till USA och besökte stationer, vi samlades och lyssnade in annan radio. Vad gäller en teknikalitet kring "huvudsaklig verksamhet" så bildade en del stora organisationer separat förening för närradion. Var det någon skum tanke om "hängavtal?". Men så fanns som skrivet en mängd små som bara hade närradiosändande som verksamhet. Dessa ville vi inte skvallra på. Så vad var det verkliga skälet? Ja, den enda vettiga förklaring som kan skönjas, är att SBC dels var populäre än de andra, och samtidigt uttalade politiska idéer som inte hördes från de stora i samhället. Vi hade ungdomens öra, till skillnad från de politiska ungdomsförbunden och SR. Ett stort problem var också att vi var en liten oberoende förening. Närradiokommite´ns ordförande uppmanade mig, i ärligt menad vänlighet, att SBC borde gå upp i någon större förening! Demokrati? Föreningsfrihet? Oberoende? Men vad var nu dessa hemska idéer som SBC uttalade?? Det handlade mycket om varför fri radio var bra för såväl yttrandefrihet som konstnärlig utveckling. Vi pratade om mångfald. I dessa tankar fanns också idéer om varför folks egna initiativ borde ges frihet. Och tänk, i högtidstalen uttalade en viss kulturminister Wickström saker om liberalismens storhet. Synd att den inte omfattade oss. Men det ryktades om att det var kohandel med sossar och kanske VPK vilka var som mest kritiska till såväl närradio som SBC. På den tiden trodde jag liberaler och moderater tvingats till kohandel för att få igenom den nya närradiolagen, eller få stöd i helt andra frågor. Idag vet jag att även borgerliga politiker finns till för de storas bästa.. Så därför måste lilla oberoende SBC stoppas. Ungefär som diktaturer förföljer små ofarliga sällskap bara för de ger folk äganderätt till sin kultur. En annan variant är att de stora tar över ytan av dessa kultryttringar och gör till del i Maktpyramiden. Jag tänker då på Sverige. Om man var nära ett av de stora politiska partierna, (s), (c), (fp) eller (m) så fick man spela disco hur mycket som helst. Och ha sändningstillstånd. T.ex. FMAK och Liberala Studentföreningen. Inget ont om dem. Om man var Stockholms Universitets studentkår kunde man också sapela disco utan att bli ifrågasatt. De tilhörde de stora. Inget ont hos de som gjorde radio där. De var våra vänner och FMAK hjälpte oss. Så det gäller bara att slicka uppåt och bli en liten del i Makten? Nej så enkelt är det inte. Om man var liten fick man spela ännu mer disco. Om man inte talade politik. Det fanns t.ex. MRS/ Music Radio Service, inget ont om dem. Det fanns t.ex. Disco 91/ Spånga Populärmusikförening, inget ont om dem heller. (Observera att inte ens namnen skapade problem...) De körde många många timmar disco i sträck på 91:an. Man kunde få köra där om man själv betalade STIM. Mycket musik, knappt något snack, än mindre politiskt. Inget ont i det. Och man fick tala politik. Rena rasistföreningar fick sända. Men de hade inte så många lyssnare. Så det var OK kanske därför? Sålunda börjar pusselbitarna falla på plats. Rasism är OK, disco är OK. Men det går inte att vara populär och samtidigt kritisera överheten. De styrande använder "disco" och "rasism" som slagord bara om det passar. Annars är det OK. Därav kan man lära att hyllande av "antirasism" oftast också är en lögn. Men det är en annan historia. Det är i själva verket regimkritik som är ett hot mot den som uttalar det. DET lärde närradioerfarenheterna. GoMorron! Lasse Lundeberg |
| VAD JAG INTE KUNDE SÄGA HÖGT DÅ... |
"Det är tyvärr ofta svårt att hävda yttrandefriheten i det svenska samhället". - Jan-Erik Wickström (fp). (Kulturminister och ytterst ansvarig för den lag som stoppade SBC...) |
| Minnen och åsikter är helt mina egna och återspeglar inte nödvändigtvis vad övriga SBC:are ansåg eller anser. OM dessa sidor |