Förarhytten ja, när den inte användes var det bara en glasad dörr som skiljde populasen från reglagen på vissa vagnar. Under fönstret fanns mätare för hastighet, spänning och ström till motorerna, och tryck i luftsystemen. Så, som pojke stod jag där och kunde på amperemätaren se  strömmen genom motorerna. Man kunde följa med när föraren kopplade upp, då gick mätaren upp. Allt eftersom farten ökade så sjönk strömmen. Tills föraren kopplade upp ett steg till. Det var där jag lärde mig hur lite friktion spårbunden trafik har, för efter sådär lite drygt halva sträckan kopplade föraren ned, och vi rullade till nästa station. Det visade också amperemätaren som gick ned. Tåg kan rulla mycket långt, ytan mellan hjul och räls är bara som en ettöring. (Det fanns då) När jag långt senare började köra bil, anammade jag omedvetet samma teknik och motorbromsade sällan, utan kopplade ur och rullade sista biten. (Övergången till automatlåda gick därför smärtfritt) Man kunde också se hur föraren bromsade. En mätare visade hur lufttrycket ändrades.
Voltmeter
Amp.-
meter
radiolars.com
SALTSJÖBANAN
Mina minnnen av förarhytterna
Luft-
tryck
Broms
Hvissla
Hastighet
Vid stationerna var vagnarna tysta förutom luftkompressorn som gick igång så och då. När föraren vid slutstation vandrat över till hytten för återfärd och installerade sig, kunde man höra ett högt knäpp underifrån av kontaktorer som slog om. Det måste ha varit när han kopplade in förarpulten och vände körriktning. Sedan brukade en del förare koppla upp ett steg, och ned igen, så tåget åkte fram lite. Det var att som prova om kontaktorn hade slagit om, för någon indikering fanns ej.

Vid avfärd kunde man tydligt känna tåget rycka med de första stegen som föraren kopplade upp. Och man kunde även se dem, för på 11 av de 20 vagnarna, de utan separat förarhytt, kunde man följa förarnens manövrar via mätarna bakom glasdörren som täckte förarplatsen, när den inte användes.  Det var fascinerande att kunna stå i vestibulen och se det heligaste i varje tåg. Men bäst var de gånger jag fick åka med i förarhytten!
I motorvagnarna typ 15-20, fanns i B-änden en träbänk dit vi passgerare hade tillgång ibland. Det var nämligen samma dörr som kunde stänga ut till vestibulen i ena läget och stänga inne själva pulten i andra. Denna funktionalism tilltalade mig som växte upp i ett funkishus. När dörren stängdes längs med vagnen lämnades vägen till framdörren och nästa vagn öppen. Detta för att skapa enklare genomgång för konduktören. Och då kunde man sitta på bänken under resan. Det brukade vara mörkt där på kvällarna.
På elva vagnar kunde man dessutom stå längst bak i tåget, titta bak och se banan som föraren brukade se den, fast baklänges.

Man kunde också öppna fönstren i dörrarna helt och titta längs med tåget. Jag brukade ibland sitta invid ytterdörren, på metallådan för sand, sätta fötterna på vämelementet under den tjocka bromsratten. Jag minns fortfarande hur hett det blev under fötterna på vintern.