Mina minnen av de gamla passagerarvagnarna, vilka rullade till sommaren 1976, del 1 Elektrifiering skedde 1913, men vagnar tillkom i omgångar från 1893 till 1926, och försvann då och då. Så jag fokuserar på de sista femton åren, 1961 till 1976. Vilka råkar vara de år jag upplevde. På denna sida finns en lista över vagnpark för passagerartrafik då. För persontrafik användes åtta motorvagnar och tolv manövervagnar, varav tre även med bagageutrymme. Några av manövervagnarna hade rundade hörn. De var med redan 1893, som släpvagnar efter ånglok. De hade då vestibul och plattform utomhus samt förhöjt tak med små fönster för ljus. Det var några av dessa som 1913 försågs med förarehytt, (som det hette då) och blev manövervagnar. Förarhytterna placerades i vestibulerna, vilka byggdes in. Man kunde se detta på den linje som gick från taket och ned där kupén tidigare slutat. Detta finns inte på de sist tillkomna manövervagnarna, nr 3 och 4, vilka byggdes med förarhytt, 1926. De var också lite längre, med plats för 80 personer, 100 efter förlängning av bänkarna. Mer om det senare. Vagnarna hade två kupéer. Närmast Slussen fanns ”Rökare”, som det stod på en liten vit porslinsskylt under fönstret på ytterdörrarna. Rökavdelningen upptog ungefär 40 % av det totala kupéutrymmet. Där var det beigefärgade taket mörkt från decenniers puffande. Allt kändes färgat av rök, som på en engelsk pub. ”Icke rökare” var lite större, oftast fyra bänkar/ tio platser till. Undantaget var de kombinerade gods och personvagnarna, som bara hade Icke rökare. I motorvagnarna åtskiljdes kupéerna av en tredje vestibul. I manövervagnarna skiljde en svängdörr med glasruta. Även väggen som åtskiljde kupéerna hade glasrutor, vilket gav manövervagnarna en känsla av öppenhet. (Utom nr 3 och 4, som hade täckt vägg) Väggarna till vestibulerna var alltid täckta. I taket satt glödlampor i gammaldags glaskupoler. De tändes automatiskt i tunnlarna, då strömavtagarna sänktes. I taket för varje kupé fanns också två stiliserade kartor. Där syntes linjesträckning och stationer. Även dubbelspår och vilken sida perrongerna fanns. Man tittade rakt upp mot kartan. Den hade därför ritats underifrån, så söder var ”uppåt” på kartan. Logiskt fel, men känslomässigt rätt då ju perrongerna i verkligheten hamnade på samma sida när man tittade ned igen. I kupéerna fanns idel bänkar, eller soffor för de var tygklädda. Ryggstöd och sittyta var jämna i sidled, utan markering för antal sittande.Sofforna fanns i två sorter, de breda på norra vagnsidan (mindre störande sol kan man förmoda) med plats för sådär tre personer och de smala söderut med plats för två. Hur många som rymdes bestämdes av de resandes kroppshydda och kärvänlighet. I många vagnar var sofforna lite smalare vid dörrarna, något jag bortser från vid räknande av sittplatser. En del vagnar hade tunna ljusgröna tyggardiner som kunde lossas från läderrem och dras ut för fönstren. Det bästa var att kanske att man slapp reklam! Underbart. Reklamens usla och betraktarföraktande affischer bidrar säkert till vandalisering, men det är ett annat ämne. Avsaknad av lysrör och närvaro av gemytliga glödlamor ökade trivselfaktorn. I vissa vagnar hängde inglasade svartvita foton av Saltsjöbaden. Fortsättning följer i del 2. |
| . |