Mina minnen av de gamla passagerarvagnarna, vilka rullade till sommaren 1976, del 2 När vagnarna levererades var alla bänkar av trä och med plats för två. Bredare mittgång alltså. Vagnarna byggdes om, en åt gången, från 1937 till -64. Även om mycket skilde vagnarna åt, så minns jag att alla soffor hade samma lackade träplanka med två stora skruvar överst på på ryggsödet, samma läderband på sidan av sittytan och samma gråbruna grova tyg. Under var det fritt förutom de elektriska element som brukade knäppa när de ändrade temperatur. De var på när förarens dödsmansgrepp var nedtrykt, varför han hade en "värmeklämma" att hålla knappen i veven nere med vid långa tåguppehåll. Oftast vid Igelboda där Grenbanan stod länge enligt den tidens tidtabeller. Golven minns jag som linoliummatta, (var de trä från början?) härligt blänkande efter nyrenovering. Om man gjorde misstaget att slå med handflatan mot soffan, så rykte dammet i stora moln. Kanske var det bättre på den riktigt gamla tiden när sofforna var träbänkar? Benutrymmet var bra. Sofforna stod emot varann två och två, vilket jag kallar en sittgrupp i listan. Tar man med sofforna på andra sidan gången, blir det fyra soffor; tio platser, med fönster på var sida. Ingen sittplats hamnade vid fönsterkarm. På Saltsjöbanan var fönstren synkade, så genom att räkna dem, kan man se antal sittplatser. Tänk dig fyra bänkar = tio platser bakom varje fönster. (Från ena sidan sett) Varannan sittgrupp hade öppningsbara fönster av den gamla sorten. Man drog en läderrem upp, sedan emot sig, och då kunde man släppa ned rutan. De äldsta manövervagnarna, (som var släpvagnar på 1800-talet) hade öppningsbara delade i två smala fönster, ett för varje bänk. Ett par vagnar, nr 13 och 14, hade bara små ventilaltionsfönster högst upp. På senare vagnar är alla fönster breda, även de som kunde öppnas. Visst längtar man efter de gamla vagnarna, men de nya har fördelar. Dörrar och vestibuler är mycket större, vilket ger plats för barnvagnar och cyklar. Dessutom är det alltid närmare till dörrar. I de gamla manövervagnarna, som dessutom var längre, kunde man få vandra genom hela vagnen när utgången närmast användes som förarhytt. Då hade föraren dragit ned en svart gardin med texten STÄNGD. Dörrarna i de gamla vagnarna var helt manuella och konduktörerna brukade vid ankomst till stationer hoppa av i farten och börja springa i luften. Något ganska riskfyllt som även vanliga civila kunde ses utföra. Konduktörerna brukade ofta sticka ut överkroppen vid start, eftersom det kunde komma folk springande och hoppa på. Förarna brukade hänga ut med huvudet och titta bak vid de perronger som låg på hans sida. Förr hände det att folk som ville vara lite ifred stod i vestibulerna under resan. I motorvagnarna typ 15-20, fanns i B-änden en träbänk av gamla sorten, oklädd. Där kunde man sitta ifred, i mörker. På 11 av de 20 vagnarna, de utan separat förarhytt, kunde man stå längst bak i tåget och titta på bak. Man kunde öppna fönstren i dörrarna helt och titta längs med tåget. Jag brukade sitta invid ytterdörren, på metallådan för sand, sätta fötterna på vämelementet under den tjocka bromsratten. Jag minns fortfarande hur hett det blev under fötterna på vintern. På dessa elva vagnar kunde man dessutom, var de än gick i tåget, följa förarnens manövrar via mätarna bakom glasdörren som täckte förarplatsen, när den inte användes. Mer om detta på en av sidorna om förarhytten! Lars Lundeberg Källor, egna minnen och boken "Saltsjöbanan" av Kenneth Landgren. |
| . |