| DET SVENSKA RADIOMONOPOLET . Av Lars Lundeberg . Del 8 LYSSNARLICENS |
| Tänk om det inte var tillåtet att fritt surfa på internet. Att man måste ansöka om licens för de personer som ingick i ens hushåll. Med beviljat tillstånd följde så privilegiet att surfa. I praktiken att inneha internetuppkoppling till vilken man kunde ansluta flera datorer. Egentligen handlar allt om vad folket kan höra. Inte om vad som sänds. Men det låter bättre att prata om sändningsmonopol än lyssningsförbud. I nästa del behandlas diverse tekniska finter för att styra bort lyssnarna från icke korrekta media, men först till den finaste och renaste av alla åtgärder: Lyssnarlicensen! Iden är underbar: Licens för privilegiet att lyssna på vanlig radio! Mer om det senare. Först: Segraren skriver historien. Att antalet radiolicenser under 20-30 talen ökade kraftigt brukar tillskrivas svenskarnas gillande av Radiotjänst. Men vad som inte nämns är folks stora intresse att lyssna till program från Europa. Att kunna sitta hemma och höra världen var på den tiden en fantastisk möjlighet. (På 80-talet hördes ifrån etablissemanget röster som ville förbjuda parabolantenner, vilka då öppnade möjlighet att se TV från Europa) För att få inneha vanlig radiomottagare (vilken även tog in utlandet) var man tvungen erhålla radiolicens vilken avsåg hushållets rätt att inneha mottagare, inte huruvida man lyssnade till Radiotjänst. Om radiomottagarna bara fått in Radiotjänst så hade licensen nog inte kommit till och finansiering skett via skatt. |
| På 20-talet var familjen en enhet att räkna med och en radiomottagare avlyssnades av hela hushållet, inklusive inneboende. Tänk om vissa hushåll lyssnade till annat än överhetens Radiotjänst. Det kunde vara fria stationer eller främmande makt. I teorin fanns möjlighet att dra in, eller inte ens medge, licens till hushåll med opålitliga medlemmar. Något sådant fall är mig ej bekant men det kanske inte talades högt om. Säkert är dock att folkets respekt för myndigheter förr var sådan att återkallande av lyssnarlicens skulle kunna få folk att inte inneha radio och då inte heller kunna höra sändningar från icke Radiotjänst. Man kan anta att idén med licens kom ur tanken att kunna förhindra lyssning på icke korrekt radio. Senare framställdes licensen som lyssnar- tittaravgift. Det lät bättre även om det formella ordet "licens" dröjde kvar in på 70-80-tal. Men den gamla modellen med en licens per hushåll, vilket även innefattade bilradio, fanns kvar. Fortfarande idag betalas inte per individ eller mottagare, utan per hushåll. Överhetens vilja att få hela folket att följa "public service" märks t.ex. i socialbidragen. Där finns en öronmärkt bidragsdel för mottagaravgift. Bidragstagaren får inte använda den posten för andra aldrig så nödvändiga nyttoföremål. Nej, den delen kan bara gå till inmundigande av public service. I Nordkorea är det lag på att TV-apparaterna ska stå på dygnet runt... |